Mickis är Köpingsbon som vid 23 års ålder sökte in till polisutbildningen, efter att ha hållit fast vid en barndomsdröm om att bli polis. Nu två år senare genomför hon sin aspirantutbildning i polisområde Västmanland.
Under ett arbetspass i februari träffar jag Mickis. Hon har nyligen påbörjat sin aspirantutbildning och genomför sina första arbetspass på ingripandeverksamheten i lokalpolisområde Västra Mälardalen. Kort beskrivet arbetar hon brottsförebyggande och åker på 112-larm som går till polisen.
Det är mycket som är nytt för Mickis som för dagen sitter på radioplats i polisbilen. Hon anropar regionledningscentralen, gör slagningar på fordon och är ett par extra ögon till patrullkollegan som kör.
Men för Mickis är inte allt okänd mark. Hon bemästrar tätorten Köping och kan alltifrån gator och torg till skolor och butiker. En kunskap som hon samlat på sig under hela sin uppväxt då hon är ifrån Köping. Som nu är en stor fördel när hon snabbt ska lokalisera personer i nöd eller som begår brott.
Men för Mickis var det mer än lokalkännedomen som fick henne att vilja genomföra aspirantutbildningen i lokalpolispolisområde Västra Mälardalen.
– Jag har alltid velat ge tillbaka till mina hemtrakter.
Och det märks under arbetspasset. Bland annat vill Mickis göra ett skolbesök på Karlbergsskolan där hon tidigare varit högstadieelev. Där träffar hon sin tidigare lärare, pratar med ungdomar och pekar ut sitt gamla skåp.
Ville du bli polis redan när du gick här på skolan?
– Jag har alltid velat bli det, det är en barndomsdröm som hängt med.
Efter Karlsbergsskolan gick Mickis på Vasagymnasiet i Arboga, då med inriktningen beteendevetenskap på samhällsvetenskapsprogrammet. Efter studenten arbetade hon som montör inom industrin innan hon sökte polisutbildningen.
– Känslan när jag kom in på polisutbildningen var lycka. Jag kommer ihåg exakt vart jag var och vad jag gjorde när antagningsbeskedet kom, det är ett starkt minne.
Mickis påbörjade polisutbildningen på Södertörns högskola i Stockholm, där hon fick uppleva både glädjande och utmanande stunder.
– Till en början var pistolskyttet en utmaning vilket inte är så konstigt då jag aldrig hållit i ett skjutvapen tidigare. Det tog ett tag innan jag blev bekväm och tyckte det var roligt att öva på.
– Sammantaget var polisutbildningen väldigt kul och utvecklande. Under utbildningstiden lärde jag känna mig själv på andra sätt än tidigare och växte mycket som person.
Finns det något du minns särskilt från utbildningen?
– När vi övade på situationer med pågående dödligt våld, det var både givande och känsloladdat. Efter övningarna diskuterade vi saker som jag aldrig tidigare reflekterat över, något som jag än idag använder som mental förberedelse om situationen uppstår i verkligheten.
Dagen går vidare och patrullen arbetar med synlighet och dialog i centrum. Bland annat besöker de en blombutik som uppskattar patrullens närvaro.
– I det kontaktskapande arbetet tror jag det är en fördel att arbeta på mindre ort.
Ser du andra fördelar med att arbeta som polis i en mindre ort eller stad?
– Färre resurser innebär en större variation på arbetsuppgifter och ibland mer långtgående förstahandsåtgärder i ärenden som vi larmas på. Jag tror också det är lättare att skapa en riktigt bra teamkänsla i ett mindre lokalpolisområde.
Efter tiden på ingripandeverksamheten ska Mickis bland annat arbeta med trafik och utredningar.
Nu några veckor in på aspiranten, känns polisyrket fortfarande rätt för dig?
– För mig har det blivit ännu mer självklart, det finns inget annat jag vill jobba med. Jag känner mig alltid taggad och glad inför arbetspassen.
Innan arbetspassets slut frågar jag Mickis om hon kan beskriva varför valet om att bli polis känns mer självklart nu, men just då hon kan inte riktigt sätta ord på varför. Det går några veckor och jag glömmer bort att jag ens frågade, men så kommer plötsligt ett mail med svaret på min fråga.
Nedkortat i mailet från Mickis står det:
”Under ett arbetspass larmades vi om en person som var försvunnen och sjuk. Efter samarbete mellan patrullerna hittades personen som var medvetslös. Vi utförde livsuppehållande åtgärder innan ambulansen kom till platsen och allt slutade bra. När jag satt med kollegorna i polisbilen på väg tillbaka till polisstationen så kände jag en glädje över att vi lyckades rädda ett liv. Det är i de här stunderna som jag inser att polisyrket är hundra procent rätt för mig.”
Om allt går vägen väntas Mickis bli färdig polis i sommar. Då blir också hennes barndomsdröm verklighet.
