Som en del i arbetet med att locka fler att söka sig till polisen har flera poliser i polisområde Blekinge nordöstra Skåne berättat i sociala medier om sig själva och sitt arbete.
En av dem är Sara som arbetar som barnförhörsledare. Väldigt många har hört av sig med frågor och vill veta mer om hur det är att arbeta som barnförhörsledare och hur man utbildar sig till det. För att inte behöva svara på frågorna till var och en (det blir ganska många svar) har Sara skrivit en text som uppföljning på inlägget i våra sociala medier.
Sara, barnförhörsledare
– Tusen tack för det stora intresse som ni visar! Jag ska här försöka svara på frågorna så gott jag kan.
Polisutbildningen
Innan jag läste till polis så studerade jag bland annat socialpsykologi. Jag arbetade också inom handel och restaurang, och även inom polisen som radiooperatör.
Jag gick min polisutbildning i Växjö, den var på två år plus aspiranttjänstgöringen på sex månader. Det är här du lägger grunden för allt det polisiära arbetet och ju mer du har med dig i bagaget desto bättre. All tidigare arbetslivserfarenhet och alla tidigare studier har du nytta av som polis. Att ha arbetat med människor i allmänhet och barn i synnerhet är väldigt meriterande om du har tankar på att utbilda dig till barnförhörsledare.
Färdig polis
När jag var färdig med polisutbildningen arbetade jag först som uttryckningspolis inom IGV (ingripandeverksamheten) för att sedan bli lokalpolis/ungdomspolis med ansvarsområde Olofströms kommun. Som lokalpolis hade jag ett nära samarbete med ortens skolor, fritidsgårdar och socialtjänst.
Som ny polis ska du göra en kompetensutveckling, den så kallade sjätte terminen. Under min sjätte termin arbetade jag som utredare inom BINR (brott i nära relation). Det handlar ofta om brott som begås i det egna hemmet, där man ska vara som tryggast. Många tycker att det är ansträngande och lite skrämmande att jobba med BINR, men jag fann det utvecklande och det var här min resa mot barnförhörsledare började.
Att bli barnförhörsledare
Barn har inte samma förutsättningar som vuxna att minnas, berätta och förstå. Det gör att förhör med barn blir en alldeles särskild utmaning och det lockade mig. Så när min chef föreslog barnförhörsledarutbildningen tackade jag ja.
Barnförhörsledarutbildningen sker i tre steg.
Steg 1 är avgörande för att du ska få hålla förhör med barn. Den är väldigt omfattande och berör många ämnen som även är applicerbara på förhör med vuxna. Kursen omfattar 50 studiedagar, varav 25 närstudiedagar och 25 självstudiedagar.
Steg 2 går mer in på intervju- och förhörsmetodik med barn, med och utan funktionshinder och diagnoser. Kursen omfattar fem veckors heltidsstudier (25 studiedagar) + 10 självstudiedagar.
Steg 3 är en fortbildningskurs. Den ska se till att du blir uppdaterad i nya rön och att du behåller din kunskap.
Att vara barnförhörsledare
Det kan vara svårt att inte ta med sig jobbet hem i början. När jag utbildade mig till barnförhörsledare hade jag tre egna barn. Naturligtvis är det lätt att man relaterar till dem när man arbetar med barn som far illa. Särskilt när de ligger nära ens egna barn i ålder.
Men i takt med att man skaffar sig erfarenhet blir det lättare att hantera de tunga ärendena och inte ta med sig jobbet hem. En del ärenden är det ändå svårt att släppa, men då har vi möjlighet till både handledning och stöd från kollegorna. Jag jobbar i en relativt liten enhet och vi pratar mycket med varandra om svåra saker och ärenden.
För mig är dessutom träning och löpning en bra ventil för att bearbeta det som är tungt att bära med sig.
Så här arbetar vi med barnförhör
Alla barnförhör sker på Barnahus, där vi samverkar med andra instanser och myndigheter som socialtjänst, Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), barnläkare och åklagare. Det är oftast en åklagare som leder våra förundersökningar och som delegerar uppgifter och styr vårt arbete.
Noggranna förberedelser
Innan det blir aktuellt med barnförhör kan det vara aktuellt att förhöra personal på förskola, skola eller andra som kan sitta på information. Detta gör vi för att få mer uppgifter till ärendet men även för att få reda på barnets kapacitet att berätta. Du måste som förhörsledare alltid anpassa dig till barnets förmåga och vilken ålder barnet har.
Förhören
Barnet hämtas till förhör av en trygghetsperson som barnet känner, där följer aldrig barnförhörsledaren med.
Alla barnförhör spelas in så att barnet inte ska behöva berätta sin historia för många olika personer vid flera tillfällen. Är barnet under 15 år kan det inspelade förhöret också användas vid en rättegång så att barnet inte ska behöva berätta inför rätten.
I mötet med barnet så måste man utstråla trygghet och visa barnet att man klarar att lyssna till det som barnet berättar. Jag understryker alltid att det inte är deras fel att de sitter hos mig för att berätta.
En svårighet med att hålla barnförhör är att du måste vara noga med hur du formulerar dina frågor. Jag leder förhöret, men mina frågor får inte leda barnet till att svara på ett visst sätt.
Alla frågor som kan besvaras med ett ja eller nej är i princip ledande. Istället får jag gå runt i och försöka få barnet berätta något som jag kan utgå ifrån och fråga vidare om. Om barnet till exempel nämner att han/hon har blivit slagen så frågar jag vidare utifrån det och helst vill jag använda samma ord och uttryck som barnet.
Jag får heller inte komma med olika förslag som gör att barnet känner sig tvingat att svara jakande eller nekande på. Det här är särskilt svårt med de mindre barnen som behöver mer konkreta frågeställningar. ”Berätta mer, berätta mer om det du sa förut, förklara hur du menar” är då några av de sätt man kan få barnet att utveckla ett kort svar.
Alltid barnets bästa i fokus
När det är vårdnadshavaren som är misstänkt för brott så utses en särskild företrädare (advokat) åt barnet. Denna går in i vårdnadshavarens ställe och ska se till barnets bästa.
Många ärenden är i grunden vårdnadstvister där barnen far illa redan. De används som spelpjäser. Många föräldrar reagerar negativt när en utredning startar, men kan ändå någonstans förstå att det är barnets bästa som är viktigast.
Efter förhöret gör alltid socialtjänsten en skyddsbedömning ifall det är tryggt för barnet att återvända till hemmet eller inte.
Många brott är svåra att utreda
När det gäller brott i nära relation mellan vuxna så har brottet ofta skett utan att andra har sett eller hört något. Det finns bara ett brottsoffer (målsägande) och en misstänkt gärningsperson. Finns det då ingen stödbevisning så är det ord mot ord som gäller.
De situationerna hör till det svåraste som finns i mitt jobb. Trots att jag tror mig veta hur, när och vem som begått brottet så kan man inte alltid leda det i bevisning. Om det inte går kan inte åklagaren väcka åtal i ärendet.
Detta får många brottsoffer att känna hopplöshet och att de inte är trovärdiga. De har gjort allt men ändå räcker det inte för att väcka åtal. Här finns en utmaning i att försöka att få ett bra avslut trots allt och att ändå uppmana till att fortsätta att polisanmäla om man blir fortsatt utsatt för brott.
Du kan hjälpa till
I alla lägen så tänker jag att det är viktigt för den som förhörs att bli sedd, hörd och bekräftad, oavsett om det är ett barn eller en vuxen. Här kan du också hjälpa till. Våga fråga om du misstanker att någon far illa, oavsett om det är ett barn eller en vuxen. Fråga ”hur mår du, hur har du det hemma, kan jag hjälpa dig med något”. Du kanske inte får svar just då, men du visar att du bryr dig och det kan leda till att den du är orolig för så småningom kan berätta. Att blunda eller inte lyssna är att tyst medverka till att det hemska kan fortsätta.
Jag hoppas att dessa rader har besvarat några av frågorna jag fått och att de kanske leder till att vi i framtiden träffas som kollegor som både vill och vågar göra skillnad.
/Sara.
