Det finns barn och unga som känner oro, rädsla eller förtvivlan inför klimatförändringen. Känslorna förknippas med hopplöshet och förnekelse, men också med handling och engagemang, visar en litteraturöversikt som Folkhälsomyndigheten sammanfattat i ett faktablad.
Litteraturöversikten innefattar totalt 18 olika studier, huvudsakligen enkätundersökningar och intervjuer med frågor om barns och ungas uppfattningar om hur klimatförändringen påverkar deras psykiska hälsa. De flesta studierna är gjorda i USA, men även i andra höginkomstländer, och materialet omfattar minst 14 000 barn och unga. Litteraturöversikten visar att det finns barn och unga som uppger att de känner oro, ångest, rädsla, ilska eller förtvivlan inför klimatförändringen och dess konsekvenser.
Svenska data från Folkhälsomyndighetens miljöhälsoenkät 2021 visar att 22 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna i Sverige, i åldern 12 år, uppgav att de väldigt ofta eller ofta oroar sig för klimatförändringen. Svaren skiljer sig åt beroende på var i landet barnen bor och vilken utbildning deras vårdnadshavare har.
Ett sätt för barn och unga att hantera klimatoro är enligt litteraturöversikten emotionell distansering, alltså att tona ned, förneka eller ta avstånd från problemet. Men resultaten visar också att medvetenhet och oro kan förknippas med hopp, handling och engagemang.
Aktörer på flera nivåer i samhället kan bidra
Studierna i litteraturöversikten lyfter även frågan om hur aktörer på flera nivåer i samhället kan bidra till att stärka barns och ungas psykiska hälsa i tider av klimatförändring. Förslagen riktas till föräldrar, lärare, hälso- och sjukvårdspersonal, beslutsfattare, forskare och allmänheten.
̶ Klimatoro bland barn och unga är en naturlig reaktion på ett verkligt hot. Vuxenvärlden kan visa att den är ansvarig för att hantera klimatförändringen, och även visa hur beslutsfattare och myndigheter agerar för att bidra till lösningar. Skolan har också en viktig roll i att öka elevernas kunskap om klimatfrågan, inte bara genom fakta utan även genom diskussioner om lösningar och genom att skapa hopp, säger Anja Romqvist, utredare på Folkhälsomyndigheten.
